Vilka olika typer av ätstörningar finns det? Det ville jag ta reda på och gav mig ut på nätet för att fiska reda på svaret.
Det visade sig inte vara så lätt. Det finns många störningar som är blandningar av dem jag beskriver nedan, eller så är de inte lika allvarliga men är ändå störningar (hänger ni med?). Detta är de vanligaste iallafall:
♦Anorexi (Anorexia nervosa):
Du äter inte tillräckligt för att behålla din normala kroppsvikt, du är sjukligt rädd för att gå upp i vikt, du har felaktiga föreställningar om din egen vikt och kroppsform. Man kan bli så smal tillslut att man svälter sig till döds.
♦Bulimi (Bulimia nervosa):
Du äter först snabbt och alldeles för mycket och undviker sedan att gå upp i vikt genom att kräkas, fasta, motionera, använda laxermedel (ett medel som gör att man blir lös i magen och bajsar ut allt man ätit direkt) eller annan medicin.
♦Hetsätning:
Du äter alldeles för mycket i perioder och vill äta mycket mer än vad kroppen egentligen behöver. Ofta äter man som mest när man mår dåligt över någonting och använder maten som tröst.
♦Ortorexi:
Du har en fixering vid att leva ”hälsosamt”, du tränar överdrivet och äter bara extremt ”nyttigt”. Du sliter ut kroppen och får i dig för lite näring.
Vad många läskiga saker man kan göra med sig själv när man får för sig att man inte duger som man är. Hu!
Kram!
Ps. Jag var i Berlin nyss och såg den här målningen på ett hus. Jag tror den som har en ätstörning nästan kan känna sig så här.
Under en kort tid i mitt liv hade jag en kamp mot vågen. Alltså, mitt humör och vad jag tyckte om mig själv handlade om vilka siffror som stod på vågen varje dag. Fy vad jobbigt det var!
Nu när jag tänker tillbaka på det så inser jag hur mycket tid och energi som gick åt till att oroa mig över vad som stod på den där jäkla vågen! Gud, så onödigt! Istället för att lyssna på hur kroppen och själen mår på riktigt, så blev det vågen som fick avgöra vad jag tyckte om mig själv.
Jag har faktiskt inte vägt mig nu på flera år och det är så himla skönt. Jag har inte ens en våg hemma! Så underbart att strunta i vågen och känna efter hur kroppen känns istället. Är kroppen mätt, hungrig, trött, hängig, pigg, svag eller stark? Det lyssnar jag efter nu och det är ju så det ska vara.
Var snäll mot din kropp och det som finns inuti! För mig är det lättare om jag struntar i vågen.
Hur gör du för att vara snäll mot dig och din kropp? Berätta!
Kram Jonna
Ps. Ett sätt att vara snäll mot sig själv är att göra något man verkligen gillar! Här är jag och tittar på fallen i min hemstad Trollhättan. Det gillar jag, det mår jag bra av!
Jag minns när jag skulle på en födelsedagsmiddag en sommarkväll. Jag tror det var efter 9:an. Jag hade börjat bli väldigt medveten om min kropp och om vad jag åt och tyckte det var otroligt orättvist att just jag blivit född till en matälskande tjockis! Så kändes det i alla fall…
Jag hade inte haft jeans på mig på hela sommaren men den här kvällen var det rätt kallt ute. Jag tyckte de satt helt sjukt tajt och det kändes som att hela magen hängde över jeanskanten. Otroligt obehagligt! Som att jag hade fått miljontals fettvalkar under sommaren.
Killen som hade födelsedagsfesten hade ordnat värsta grillorgien med massor av goda grejer, men jag fick bara panik. Jag kunde liksom känna hur jag växte under tiden jag åt! Något som naturligtvis är helt omöjligt, men det kändes verkligen som att jag bara blev större och större och att mina jeans snart skulle sprängas. Det gjorde de inte.
Det här har hänt tusen gånger sedan dess, men nu har jag lärt mig att det bara är en känsla. Oftast sitter det mer i huvudet än i kroppen…
När jag gick i gymnasiet fick jag lunginflammation. Precis innan vi skulle ta studenten blev jag jättesjuk och hade hög feber och jättejobbig hosta i två veckor i sträck. När alla andra i min klass spelade brännboll och grillade, låg jag som ett ynk i sängen och orkade ingenting.
Första dagen tillbaka i skolan skulle klassen äta pizza och jag minns hur jag sätter mig bredvid Jenny som säger: ”Men Jonna! Gud vad smaaal du har blivit!”
Hon sa det lite ängsligt men det lät också (tyckte jag) som att hon var lite imponerad! Av mig! Helt plötsligt fick jag uppmärksamhet för nåt annat än att bara vara duktig i skolan och helt plötsligt kunde jag känna att jag hade kontroll över mitt liv, genom att kontrollera maten!
Men så kändes det bara i början. Känslan försvann snabbt och snart var jag mest trött, ledsen, irriterad och orolig hela tiden på grund av maten. Och för att jag var så orolig över att inte räcka till!
Det tog lite tid för mig att må bättre, men tillslut fick jag hjälp och idag mår jag bra! Och nu vet jag att jag duger som jag är!
Här kommer ett klipp från när jag träffade sångerskan September i programmet Hasses brorsas låtsassyrras kompis, och hon berättade att hon hade ätstörningar i tonåren.
Något som ligger nära ämnet ”Må dåligt” är ämnet ”Ätstörningar”.
Att ha en ätstörning innebär att ens förhållande till mat har blivit svårt och krångligt. Att man tänker mycket på mat, tänker på hur och vad man ska äta, blir orolig eller får ångest av att äta, att man kanske tränar överdrivet, kräks eller helt enkelt börjar äta mindre och mindre.
Men vad beror det på? Hur kan det bli sådär jobbigt egentligen?
För många kan det handla om dålig självkänsla, att man känner att man inte duger som man är. För andra handlar det om att allt känns så oroligt och rörigt mitt i puberteten, att det enda som det känns som man kan ha kontroll över i hela världen är maten. För några kanske det handlar om att man vill vara duktig och leva upp till en massa ideal som visas upp i tidningar och på TV. För några kanske det är en reaktion på att saker är jobbiga hemma. För vissa handlar det om alltihop, på samma gång.
Varför tror du att vissa får ätstörningar?
Kram från Jonna
Ps. Såhär såg kronprinsessan Viktoria ut när hon hade ätstörningar. Läskigt!
…blir vi så HIMLA glada över alla fantastiska kommentarer vi får från er, våra fina läsare. Den här som kommer från Lilly blev vi extra glada för!
”I nästan två år har våra lärare sagt att vi skulle ha så kallat ”pubertetsprat” med skolsköteskan. Det hade vi inte förrän för ca två dagar sedan Det kändes så härligt att bara prata av sig. Vi är sju tjejer i vår klass och det visade sig att 3 tjejer + jag hade fått mens. Vi har aldrig vågat prata öppet om det. Men nu blir ingen generad när vi pratar om det.
Jag tipsade alla i klassen om er blogg. Hela den kvällen fick jag sms från tjejer i klassen som läste er blogg. De tyckte också att den var jättebra. Dagen efter kom skolsköteskan till mig och tackade för att jag tipsat om bloggen. Hon hade själv läst den och tipsat många flera klasser.
Fortsätt med det ni gör, det gör verkligen skillnad!”
Ååhh, tack Lilly! Det här betyder så mycket för oss!
Tipsa jättegärna dina klasskamrater och dina lärare om Mensbloggen du också! Då mår vi och bloggen som allra bäst
Fredrik Löfgren är psykolog och en typ av chef på BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin (krångligt ord!) i Malmö.
Varför mår man ibland dåligt som ung? Alla går igenom olika faser av nedstämdhet i livet och att det är helt naturligt. Särskilt när man är ung är det vanligt just för att det händer så mycket i kroppen och för att man håller på att bryta sig loss från sina föräldrar. Men ibland kan det faktiskt föra något gott med sig att man har haft det jobbigt en period. Man blir lite starkare och känner sig själv lite bättre efteråt.
När ska man söka hjälp? Du kan när som helst knacka på hos kuratorn på din skola, hur små eller stora problem du än har. Ofta är kuratorns dörr lite undangömd på skolan så att alla inte ska se att man går dit. Men tänk på att det är INGET KONSTIGT eller FEL med någon som går till kuratorn. Egentligen borde nog alla gå dit lite då och då och prata av sig.
Sen om man riktigt deprimerad och inte ens orkar gå upp ur sängen är det vanligt att en förälder ringer till oss på BUP och så får man komma hit och prata med en psykolog. Psykologen frågar lite om det är något man tycker är jobbigt i skolan, hemma eller på fritiden, om det är något man funderar mycket över osv. Utifrån det kan han eller hon sedan hitta ett bra sätt att hjälpa dig!
Måste man äta medicin? Nej, det måste man inte. Hos BUP börjar man alltid med att prata med en psykolog innan man får antidepressiv medicin, som det heter. För de som är riktigt nere och inte ens orkar prata om vad som är fel kan medicin vara en hjälp. Men under tiden man äter medicin måste man gå till BUP och prata. Man får inte bara medicin och sen är allt bra!
Är det vanligare bland tjejer än bland killar att må dåligt? Egentligen är det nog inte det, men tjejer har lättare för att söka hjälp än killar. Fortfarande kan killar tycka att de minsann ska klara sig själva och inte behöver någon hjälp, men den inställningen börjar ändras.
Har du något tips på vad man ska göra om man börjar känna sig nere? Ofta vill man bara sova eller ligga på sin säng och lyssna på musik när man är deppig, men man kan inte sova sig ur en depression! Försök komma ihåg vad du tyckte var roligt att göra INNAN du blev deppig och TVINGA dig att göra det igen, även om det känns motigt. Bara att du kommer ut, träffar människor och gör något är bra och hjälper dig att komma ur din nedstämdhet.
Ofta när man mår kass, så kan man bara inte se någon väg ut ur det. Det finns ingen framtid, allt känns hopplöst och svart.
Men ge inte upp! Jag vet att det inte är kul att höra nu, men fasen vad allt blir bättre och bättre för varje år som går. Man lär känna sig själv och vad man gillar. Man får jobba på att peppa sig själv och inte göra saker som man innerst inne inte känner sig hemma med.
Några tips ut ur mörkret:
♥ Umgås bara med personer som ger något, inte bara tar, sådana som du mår bra med alltså.
♥ Lyssna på din magkänsla. Känns det inte rätt så är det inte rätt och tvärtom.
♥ Hitta bra musik, böcker och filmer som verkligen inspirerar dig.
♥ Försök att tänka positivt. Bry dig inte för mycket om småsaker och gör kul grejer.
♥ Jämför dig inte med andra. Älska dig själv som du är!
Vad gör man om ens kompis en dag blir sådär jätteledsen och det kanske inte går över och allt i hennes/hans värld bara verkar tungt och sorgligt?
När mina kompisar mått dåligt av olika anledningar har jag funderat mycket på hur man ska göra för att stötta och hjälpa. Ibland har det känts jättesvårt, som att inget man gör hjälper, men små grejer hjälper faktiskt!
♥ Visa att du finns där! Messa, ring, hälsa på. Ibland kan det kännas läskigt när någon mår dåligt och man blir rädd för att göra fel eller säga fel saker så man håller sig undan. Men man gör inte fel om man bryr sig!
♥ Lyssna om kompisen vill prata.
♥ Föreslå att ni ska hitta på något kul ihop! Men låt det vara okej om kompisen säger nej eller inte orkar så länge.
♥ Om du tycker det blir för jobbigt att stötta, be om hjälp! Prata med någon schysst vuxen och berätta hur du känner. Det är inte ditt ansvar att ensam få din kompis att må bra igen!
Hur gör du för att stötta när en kompis mår dåligt? Berätta!
Min kompis Millan mådde väldigt dåligt när vi gick i högstadiet. Hon bara grät och ville inte gå upp ur sängen alls.
Tillslut kontaktade hennes mamma en psykolog. Millan var egentligen inte så sugen på det, men samtidigt orkade hon inte må dåligt längre. Hon tyckte det lät läskigt. ”Hon känner ju inte mig, hur ska hon kunna hjälpa?!” minns jag att hon skrek till sin mamma.
Men det är faktiskt så att det ofta kan vara en himla bra idé att få riktig ”proffshjälp” om man mår dåligt. Det är skönt att bli tagen på allvar. Psykologen har tystnadsplikt och är supervan vid att höra alla slags historier.
Millan fick gå till psykologen en gång i veckan och sitta i en fåtölj och prata, ibland var det skitjobbigt sa hon. Psykologen lyssnade och ställde frågor. Det var en massa saker som Millan var helt säker på när det gällde henne själv som faktiskt inte stämde. Det tar lite tid, psykologen säger inte bara något och så mår man plötsligt bra, utan man får liksom vägledning så att man hittar det i sig själv. Man jobbar tillsammans.
Tillslut fattade Millan att hon var fin och bra precis som hon var och att det gick att tänka lite mer positivt. Så, om du eller någon annan mår dåligt, tveka inte att kontakta kurator, psykologer eller terapeuter, de finns ju där för oss! Det är deras jobb att hjälpa oss!
Har du några erfarenheter? Berätta!!
Kram!
Ps. Såhär kommer du INTE behöva ligga när du träffar psykologen
SVT Play
Vilka olika typer av ätstörningar finns det? Det ville jag ta reda på och gav mig ut på nätet för att fiska reda på svaret.
Visa alla kommentarer (6)